Det kan man verkligen undra.. Därför kan det vara dags med en liten liten uppdatering. Livet rullar på i kanske ovanliga men ändå ganska så bekant format. Mina vänner tar allt större plats, mitt hundintresse är kanske något mindre eller ändrat kanske man skulle kunna säga. Lydnad och agiltyn tar över, vallningen är i stort sett ett minne blott.. Hur kunde det då bli så här undrar ni? Undra på säger jag.. Jag har inga svar åt er..
Jag kan bara konsatera att trots att jag visst saknar det när vi väl utför det så har vi (läs jag och hundarna) en fungerande vardag där vallningen inte har någon given plats. Tråkigt med något som man verkligen brann för men så är det..
Jag har upptäckt staden Norrköping med allt vad den innebär efter att jag bara bott här typ tre år eller något! Men det är först nu jag känner att jag verkligen hör hemma här. Detta är min stad! Visst finns det hemlängtan mot huvudstaden man den kommer jag nog altid att brottas med..
Jag går oftare stadspromenad i ”vanliga” kläder med hundarna i och för sig lösa men kontrollerat lösa än i hundträningskläder i skogen.. Och jag trivs! Och jag ska ärligt säga att jag inte någongång kan se att hundrna mår minsta dåligt av att leva som vi gör nu heller. De får sin aktivering, sin träning och sin motion men inte på samma sett som förut bara..
Vi tar oss en tur förbi brukshundklubben på vägen till jobbet eller tränar som galningar i parken, löptränar på gångvägarna och går seriösa stadsvandrings-miljötränings proemnader.
Flock (kan man kalla två hundar för en flock??) dynamiken är fantastisk.. Glad att jag har just dessa två individerna ihop. De respekterar varandra, förstår varandra och har oftast riktigt roligt tillsammans.
Den där lilla då! Hon har fyllt ett år, löpt och blivit en riktigt bra liten hund. Det finns många att tacka för allt tålamod när de lyssnat på mina funderingar, mina hysteriska utbrott och mina nojjor när det kommer till Khim. 90 % av alla hennes ”konstigheter” och nojjor och hysteriska beteenden är borta och de får resterande sakerna som hon gör väljer jag att skratta åt eller se som charmiga.
Hon är en genomsnäll liten (13 kg) tik med skinn på näsan utan att vilja någon nått ont. Hon har både skärpa och vakt men plockar så extremt sällan fram det så att jag hinner att glömma bort de sidorna av henne mellan gångerna. Hon är en klippa med barn och med andra hundar är hon helt suverän och kommer utan tvekan överrens med allt och alla. En otroligt lätt tränad lydnadshund och på väg att bli en snabb och styrbar agility hund.
Hon går i stort sett lös hela tiden och uppträder som en klok border collie ska göra. Lägger sig ner och bara tittar i alla passiva situationer och bara finns där vid ens sida. Springer aldrig om hon är själv, då GÅR man värdigt och går aldrig fram till en endaste hund eller människa. Hon har gått från att vara hunden jag bävade att ta med mig, som jag hade ångest och mådde dåligt över att släpa runt på till hunden man stolt sträcker på sig och säger, hon är min, visst är hon fin?
För första gången sen jag fick henne så känner jag att vi är ett team, att hon är min och att hon är här för att stanna. Hon är som jag på otroligt många sett. Hennes bekräftelsebehov är nog i stil med mitt, hennes närhets behov, hennes fömåga att alltid anta att allting var som sist för det är lättare då.. Jag tar vara på hennes styrkor, ser mig själv i hennes svagheter och tillsammans blir vi starkare!
Den där blå faran då! Han är mannen i mitt liv. Mitt sambo subsitut. Vi bråkar om semstrar, har olika åsiker om matlagning, städning, tvätt, rutiner och sociala sitationer. Han är mer som blandning mellan en människa och en damming gammal återuppstådd (stavning?) dinosaurie än som min hund. Men han finns alltid där, snabb påpekandes om något jag gör inte passar, men samtidigt överlyckligt tillgiven om situationen passar honom.
Han är hunden med de konstigaste egenheterna en hund kan. Han kan ibland vara så jobbig så att jag blir matt men arg på honom behöver man i stort sett aldrig bli för han skulle aldrig göra något dumt. Allt han gör är bara annorlunda och ganska konstigt. Han tar alltid ansvar för sin egen situation, bråkar aldrig och ställer alldrig till det men där i mellan är han allifrån totalt hopplös till bäst på jorden. Det går inte att förklara honom för någon som inte träffat honom under en längre period. Han är en karaktär man måste uppleva för att både förstå och uppskatta på riktigt.
I all form av träning är han galet, mycket och så sjukt rolig även om jag ibland blir så matt så jag inte orkar med honom. En grym agilityhund med sånt tryck under tassarna så man blir helt lyrisk.
Jag njuter varje dag över att du och jag bor ihop Jaxon <3 Men en hund kommer du aldrig någonsin mer att vara i mina ögon. Du är ett djur, min kärlek och världens mest irriterande pojkvänn att ÄLSKA trots våra oliktheter och som man ÄLSKAR för våra likheter. Vår otålighet, värdelösa impulskontroll, behovet att få vara själv, förmåga att göra vardags situationer till någon alldels extra.
Sandra, Jax och Khim – det rimmar fint i mitt liv just nu!
Vi lever tillsammans, förgyller varandras dagar och tar vara på livet!
