Sparad i Det finns nog bara en som han, Foton, Jax, Sandras kåserier

Det finns nog bara en som han – del 1

Jag blev ombedd av Elsa i Working Kelpie klubben att skriva någonting till Svenska Working Kelpie klubbens medlemstidning. Det skulle vara någonting om träning och aktivering av en vallhund som inte bara vallar till . Jag satte mig vid datorn och kände mig sådär skrivsugen men på något lustigt sätt blev det ingen text om träning och aktivering utan det blev ett kåseri. Om en blå tjock klumpvalp till hund. Läs och njut av Jax många påhitt som valp!!

Detta är en berättelse men samtidigt en hyllning till en hund med ett minst sagt varierande register av upplevelser. Varje historia ska berättas från början och denna börjar med drömmen om en WK tik. Jag ville ha en liten, smidig och svart. I den utvalda kullen fanns tre tikar och två hanar där en var sådär jobbig.

bl+Ñ4Ni vet så där stor, lite tokig och blå, det lättaste om man skulle se någon av de andra valparna var att ta honom under armen. Då vickade han glatt på hela sin tjocka kropp och slickade mig i ansiktet. Behöver jag säga att det inte blev någon liten smidig svart tik. Följde med hem gjorde istället den glada, vilda, blå klumpen.

Jag hade blivit varnad att han den blå inte gillade veterinärens behandling av honom då chipmärkning och vaccinering skedde. Jag tänker ju såklart inte mer på detta utan är sådär spänd, förväntansfull och glad som man bara är när man har hämtat hem sin nya valp. Glad i hågen när jag väl fått hem honom ska jag klippa hans klor. Jag tar tag i den sprattlande blå valpen, lägger honom på rygg i min famn och tar tag i hans ben. Då händer något, han förvandlas, från att vara en relativt söt blå valp till en tasmansk djävul, Han biter sig fast med hörntänderna djupt begravda i min underarm vilt vrålandes. Jag tror jag skrek för fullt för folk kom ut och såg när jag bände lös honom från armen.

Han hade en otrolig förmåga att som valp bara vara sådär jobbig. Jag vaknade en natt av att det lät som om jag hade en arg björn i huset. Gick nyvaket upp och hittade honom, den blå klumpen på 12 veckor hängandes i gardinen som världens kamphund. Monterade lös hunden och stängde in honom igen och gick och la mig. Detta upprepades inte bara en gång kan jag lova. Vi bodde då idyllisk på en gård med djur, skog och inga bilar. Med andra ord behövdes inget koppel. När jag för första gången skulle sätta på den vilda valpen ett koppel kände jag mig direkt som om jag var med i självaste krokodiljägaren.

bl+Ñ9

Ni vet krokodilerna gör något som kallas för dödsrullningar, de biter tag i sitt byte och rullar kraftfullt. Så gjorde han, min blå tjocka klump till valp. Han bet sig fast i kopplet och rullade tills han låg han där inrullad i kopplet vilt spottande och fräsande.

Han var hemsk mot min stora border collie hane, han mobbade, jagade, bet, snodde hans mat, drog i honom och hetsvallade. Han gick inte att lämna själv, då skrek han, bet, grävde, skrek lite till och hade sig i hundgården, uppbindning var inte att tänka på och att ha honom lös i huset var inget alternativ. Den enda lösningen var att han fick följa med. På promenader och på träningar och jag kan lova er att en tjock klump till valp är tung att bära på efter en stund. Att bära honom i ryggsäck var uteslutet efter första försöket då det inte längre fanns någon ryggsäck kvar.
431222_402732226410774_1294984267_n

En dag, 13 veckor gammal fick han följa med till fåren. Min plan var att han snällt skulle sitta och vänta vid sidan men det gick såklart inte. Dödsrullande och hetskrikande hade jag inte längre något val så tillslut släppte jag lös honom. Han kom då smygandes in till fåren som en liten blå tjock panter. Han fixade och trixade, vallade som en liten gud och mitt hopp tändes. Det kanske ändå fanns någonting i den här världen som den lilla blå hunden kunde utan att man behövde lära honom det?
422853_402732443077419_498229227_n

I samma veva blev vi erbjudna ett finfint litet jobb så vi flyttade till skåneland. Jag, den tjock blå och min bordercollie. Vi skulle ta hand om finfina vallhundar, uppfostra valpar och leva vallhundsliv på en stor kennel. Border collien var såklart överlycklig, han blev en i mängden på sekunden. Ni förstår border collies kan bli som en enhet och en WK valp är just där och då inte vad man skulle kunna kalla enhetlig.

bl+Ñ11Han den där blå hade under just denna period enormt överdimensionerade tassar och en förmåga att trots sin ringa storlek klampa runt som om han var en mindre elefant. Föreställ er ett riktigt stort och avlångt skånehus, med riktigt många rum. Nu föreställer ni er en blå klumpig hund med elefanttassar klampandes omkring i dessa längor, det gick bara gick inte. Han klampade omkring och ekot i hela huset var inte av denna värld.  Att förpassa honom till hundrummet där de snälla lugna och fina border collisarna låg och snällt väntade på aktivitet gick inte heller. De fina och snälla border collisarna skydde honom som pesten då han ofta och gärna använde sina elefanttassar att klampa runt i deras huvuden, riva stället och mest bara vara jobbig.

Hundgård blev då lösningen, där kan han ju inte förstöra något var vår gemensamma tanke, eller??.. Efter att skrikigt, bitit i gallret och varit allmänt jobbig i fler timmar än vad som är naturligt för en hund i hans ålder hittade han (äntligen?) sitt kall i livet. Han skulle nämligen bli arkeolog, han skulle med beslutsamhet och enorm envishet gräva upp saker som så länge varit gömda. Han påbörjade projektet med största allvar och när vi senare hittade honom var det som en tecknad serie, man ser en grop med en del av en svans som sticker upp och sedan ser man hög efter hög med jord som skyfflats upp. Vi fick såklart flytta hundgården och kom på den eminenta ideen att ett citronhalsband (med fjärrkontroll) borde nog dämpa den självutnämnda arkeologens intresse. På med halsbandet och jag ställde mig i fönstret och såg till att han fick sig en dusch varje gång han försökte sig på att gräva. Det hjälpte och han la sig tillslut surt ner i ett hörn. Lycka tänkte jag inombords.

Jag skulle senare samma dag ta alla de tolv border collisarna på kenneln för en promenad och tänkte då som vanligt att den blå skulle få följa med. Nu var det ju så att han tidigare dagar varit relativt trött efter sina många och långa utgrävningar under dagen så eftermiddags promenaden var ofta ganska behaglig. Denna dag hade han vilat. Ut ur hundgården kommer han, doftandes värre än en nyöppnad doftgran man har i bilen och dessutom hysterisk skällandes. De flesta i bordercollie flocken ryggade skeptiskt tillbaka. En hysteriskt skällande citrondoftande kelpie var ingenting de ville stifta närmare bekantskap med. Lösningen var ett ordentligt bad samt en bit av en stock för den allt för ljudälskade kelpien att ha i munnen under promenaderna.

Tro det eller ej så fick han tillslut några vänner på kenneln, och han lugnande sig faktiskt så pass att han både fick träna och vara med. När vår vistelse i Skåne var över var det dags för ombyte av miljö, igen. Nu var det dags för den blå hunden att flytta till stora staden och bli Stockholmare!

Fortsättning följer..

Annonser

3 reaktioner till “Det finns nog bara en som han – del 1

  1. Skrattar så tårarna rinner – jag har ALDRIG hört en hund oavsett storlek sätta ner tassarna så hårt som han gjorde,,, många roliga minnen – Den där blå är speciell på ett underbart sätt. Kram från oss

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s